Bokrecensionen: Aldrig fucka up
Ny kategori här på bloggen. Vi tar upp och recenserar böcker i takt med att jag läser ut dem. Först ut: Aldrig fucka up.
Jag älskade första boken Snabba cash och i går läste jag färdigt uppföljaren Aldrig fucka up. Språket, stilen och känslan som förmedlas är lika bra här som sist det begav sig. Upplägget känns också igen: Ett par olika karraktärer som rör sig i Stockholms undre värd står som huvudpersoner. Och precis som i ett Seinfeldavsnitt skildrar dessa karaktärers öden var och en för sig innan de kommer allt närmare varandra och helt knyts ihop på slutet.
Här finns också en konspirationsterori kring Palme-mordet och sådant är ju aldrig fel. Ändå lyfter inte boken på samma sätt som föregångaren. Kanske för att nyhetens behag här är borta. Lapidus sätt att skriva liknar inget annat och det gör så klart ett starkare intryck första gången. Ändå en helt ok bok som väl är värd att läsa. Betyget blir 7,5 på samma betygskala som Gazzetta dello sport använder (dvs 1-10 med decimaler där 6 är godkänt och 10 i praktiken är omöjligt att uppnå).
Jag älskade första boken Snabba cash och i går läste jag färdigt uppföljaren Aldrig fucka up. Språket, stilen och känslan som förmedlas är lika bra här som sist det begav sig. Upplägget känns också igen: Ett par olika karraktärer som rör sig i Stockholms undre värd står som huvudpersoner. Och precis som i ett Seinfeldavsnitt skildrar dessa karaktärers öden var och en för sig innan de kommer allt närmare varandra och helt knyts ihop på slutet.
Här finns också en konspirationsterori kring Palme-mordet och sådant är ju aldrig fel. Ändå lyfter inte boken på samma sätt som föregångaren. Kanske för att nyhetens behag här är borta. Lapidus sätt att skriva liknar inget annat och det gör så klart ett starkare intryck första gången. Ändå en helt ok bok som väl är värd att läsa. Betyget blir 7,5 på samma betygskala som Gazzetta dello sport använder (dvs 1-10 med decimaler där 6 är godkänt och 10 i praktiken är omöjligt att uppnå).
Kommentarer
Trackback
